Befrielsen . . .

Varning för långt inlägg !
Det har gått i botten med alla känslor.
Schemat som jag var glad över blir till sista december fick jag reda på i tisdags, mina ben blir undan sparkade hela tiden. Är jag så värdelös?
Har gått riktigt i botten så jag fick panik på jobbet och bröt ihop totalt kändes som livet var slut. Jag fick en känsla av att det vore bättre om jag inte fanns. De vill jag inte uppleva nå mer. Det var när jag var ca 14 år då jag hade den känslan. Hur som helst boka jag in ett möte med högsta chefen. Allt detta med IVF som startar imorgon så ville jag ha jobbproblemet utrett. Trodde det var klart men så var det ju inte. Jag har bestämt mig att jag och min mans IVF resa går i första hand så jobbet får komma som det kommer. Har vart orolig vad chefen skulle säga när jag berättade historien som vi lever i. Att hon inte skulle fatta var jag totalt inställd på. FAN vad fel jag hade. Behövde inte säga så mkt förens hon avbryter mig och säger "jag har vart i samma situation" jag fick en chock och bara såg på henne och fick ett lycka till med allt. Om jag inte klarar att jobba så var hemma. Allt vart så jävla enkelt helt plötsligt. Hon vet varför jag är borta nr jag nu kommer vara det och allt är okej. Sedan pratade vi om tjänsterna som ligger ute i huset. Hon säger jag frågade ju dig förut om du skulle tänka dig det men då sa du nej. Då s jag att jag sökt dom. Då säger hon inte för jag vill bli av med dig för du är jätte duktig i hemtjänsten men om jag skulle fråga dig om du vill ha en tjänst. Vad skulle du säga då? Jag skulle ta den sa jag för då är jag garanterad detta schema. Vad bra sa hon då har jag dig i minnet. Har aldrig haft en sådan bra chef som Lyssnar på en.

I morgon är dagen D den stora dagen för vårat infomöte.

Kram